månen sitter fast i träden
en boll övergiven
av barn som gått hem.
gryningen lyfter natten som en vikt
den sträcker sig stiger från sin säng
fåglar flyger tillbaka till deras kroppar
färger dyker upp ur sina gömställen.
skuggor bleknar
som alla länder gör
ledare störtas
gränser ritas om.
snart kommer träden att spikas igen
för den säsong då månen kommer
att dra ett svart lakan över sitt ansikte
och komma tillbaka från de döda
som så många gör
när natten inte är tillräcklig natt
för att minnas dem
med öppna munnar som rosor.
deras röster växer till sig
böjda som kronblad
svärtar de ned tiden
som faller genom rymden.
döden älskar oss
döden älskar oss inte.