Jag hade sett kullarna dricka ljusets sista färger,
Alla dess former ljusna och sedan avta i blek luft,
Tills natten kom ned från den förrädiska östern
Och svepte seendets cirklar i blått;
I dess intima skönhet som en oförskämd slöja
Riven ur tomrummet från ett tomt ansikte
Kände jag vid skapelsens rand varandet som misslyckat,
Och min fysiska kropp pressades upp mot rymden.
O, hjärta, mer skrämt än en vild fågels flykt,
Som slår mot vinden, utan ett ledande riktmärke,
Utlämnad till tingens tysta intethet!
Var ändå dig själv, mot det översvämmande mörkret;
Där tusentals stjärnor, sådda i de svarta fläckarna,
Tittar ut ur i sina egna världar
Och ser ... dig.