Mitt i natten
Reste jag mig ur min säng;
Luften sträckte sig tom;
En dödens teater.
Natten var halvt sjunken och vinden borta,
Vindens passion hade lagt sig;
Men grenarna skakades lite, bleknade lite,
Spektralt genom månen.
Månen utförde sin fantastiska marsch,
Molnens kärrhök, en halvt synlig låga,
Eller fullt synlig skugga på höga himlen,
En vissnad drottning.
Månen, den kyliga cirkeln, såg jag utföra
Sin rit till minne av ett bundet spöke,
Och tänkte på en vild natt, som överlevt stormen,
Och dess förlorade tårar.
Nästan utan puls blev jag en åskådare av månen,
En dröm av något slag väckte kroppen,
Som ropade varnande till hjärtat i sömnens djup
Hur det, när det vaknat upp ur sömnen,
Skulle krossas.