Jag har sett ödet, dess röst har sitt torn;
Även rösten, byggd till hemlig kostnad,
Har sitt tempel av dyrbar vävnad.
Inte tyst för evigt — vilket kastar tystnaden in i din timma.

Där lutar marmorpojkar på den lätta pelarstrupen,
Tjocka lockar hänger daggfriska med daggtvättade ögon,
Bländade av morgonen, vindens änglar,
Med öronen spetsade för den förtrollande tonen.

Dessa skall slutligen tippa den hängande klockan,
Och dit måste ljudet först samlas i sin djupa brons,
Tills, klarare än is, renare än en bubbla av guld,
Det klingar ända in i himlen och örats obarmhärtiga brunn.