Då var jag beseglad, och likt det övervintrande trädet
Placerade jag mig låst vid en sommarkärna;
Levande, efter att ha dött en död, och frågade inte mer.
Och jag levde då, alldeles lika uthålligt,
Och mitt hjärta slog, men bara för att vara.
Oväder tålde jag väl, hagel, vindbyar och kyla bar jag,
Jag höll mitt liv som dolt, vid roten, i beredskap:
Sålunda levde jag då, tills denna luft andades på mig.
Tills denna vänliga luft andades vänlighet överallt,
Där, där mina tider hade lämnat mig, skulle jag stanna.
Då var jag orubblig, jag visste varken om ja eller nej;
Och nu har de önsketänkande löven trängts ihop i luften.
Varje mitt löv lutar sig fram mot den ljusa dagen;
Ack, vänliga element! som kommer för att gå.