Hur kastas vi nu omkring av en blåsig himmel,
Ögat som skannar den galet för att urskilja
Från ett enda håll all ljusets vilda härjning;
Fantastiskt ljus som darrar och plötsligt vänder
Innan nattens stormiga demonattack faller,
Och ändå räddas västerländska rymder
Med silverglimtar från den smorda solen.
Ögat går upp för vår säkerhet,
Drivs hit och dit på den skiftande scenen
Till kupolen, som sluter sig som ett ogenomträngligt rim,
Och ner från den kalla zenit droppar förlägenhet;
O, ödslighet sönderriven av outhärdligt blått!
Av den levande himlens kärna,
Eller döden själv, till slut den himmelska nycken.
Ty hur kan ett öga uthärda
Att se himlen dräpas och uppväckas eller
Att sträcka sig i sin lilla bana och innehålla
Himlens balanserande kaos
I en obeständig hörna?