Hösten kommer med sitt tysta regn
löv som faller utan att fråga
träd som hukar sig i vinden
och jag känner hur språket löses upp

Orden blir till en dimma
som aldrig riktigt lyfter från marken
jag sitter i dess mjuka tyngd
utan att försöka skingra den

Tankens vila misstas för frånvaro
som om tystnaden vore en mur
men jag lyssnar närmare än någonsin
till allt som finns mellan andetagen

Det är inte bortvändhet
utan ett tillstånd av mottagande
där varje färg och varje skiftning
får vara oskadat av benämning

Kanske är det först i ordlösheten
som höstens hela djup blir synligt
det som inte behöver sägas
men som ändå fyller rummet