Att åtskilja själ och sinne
är det svåraste i ljuset av min diagnos,
eftersom de varit så sammanvävda.

Att det sedan tillkommer att röster världen över betonar det enas vikt över det andra
gör det inte lättare att freda sig i sin egen position, detta att ge endera olika betydelse i olika situationer och faser av livet.

Där mitt sinne begränsats av avsaknaden
av signalsubstanser i hjärnan
har jag varit tvungen att finna en mening
och ett mål i varandet ensamt.

Behövt vårda själen och finna den värdefull,
att skina, att existera och låta det vara gott nog.

Och sedan, när man förstått att det skulle gå
att tillsätta substanser som klarade sinnet,
inte glömma bort att vårda varandet självt.


Den eviga paradoxen i levandet.