Dimman ligger runt mig, som en nästan hörbar viskning där mellan granarna och bäcken, den bär med sig sagor, från ett förlorat ljus. En uggla ropar i fjärran och slår an en sträng, i denna nästintill heliga stund.

Skogen den står stilla, klädd i rött, guld och rost. Löven lossnar försiktigt som om de själva visste, att det nu är tid att släppa taget. Detta är som att gränsen mellan dröm och verklighet... sakta löses upp.

En vind sveper genom grenarna, inte hård, inte brådstörtad, utan som en silkeslen hand som mjukt, ja nästan ömt, stryker min kind. Jag blir så känslomässigt berörd där i stunden och tårar rullar nu sakta, nedför min kind.

Mossan den doftar av regn och ger en stillhet som vilar i markens djupa andetag. Där finns en hemlighet, att allting som faller också får vila och att jorden den minns, utan att döma.

Jag går sakta på stigen, där skymningen nu redan nalkas. Och fast mitt hjärta bär sitt vemod, är det som om naturen viskar, "du är inte ensam". För allt det gamla som vissnar blir till en ny början, i tidens tysta kretslopp.

Ja jag vandrar vidare genom detta rike, där varje gren lutar sig mot mig, som för att anförtro mig något och där varje skugga har ett ansikte, som för mig, nästan verkar bekant.

Men hösten den breder nu ut sin melankoliska mantel och i dess tyngd finns också en stilla magi, ett löfte om att alla mina förluster, bara är början på en ny berättelse... som ännu inte är skriven.

Copyright © AndLou