Jag pratade med Robertsson idag
på ett konstgalleri
nånstans i småstadssverige
vi kände båda konstnären
det visade sig att vi
gick samma klass ett år
jag mindes dig som fan
men mig hade du glömt
jag sa, det var nog för att
jag hade långt hår då
för inte fan har vi
förändrats utöver det
du är fortfarande jävligt trevlig
och jag är fortfarande neurotisk
enda skillnaden är
att nu vet jag om det
det visade sig senare
att vi båda pluggat matematik
du, för att det var intressant
jag, för att jag ville ta mig in
bakom fiendens linjer
och nu står vi här
på ett konstgalleri i småstadssverige
och pratar primtal
vet du, Robertsson
jag lärde mig allt viktigt
redan första dagen
på gymnasiet
som att alltid strunta i normer
som att alltid gå på instinkt
för annars hamnar vi alla
på exakt samma ställe
och med samma frisyr
jag lärde mig att gå
mot strömmen
för det är så jag alstrar energi
i mitt kraftfält
jag lärde mig att ensamhet
och grupptillhörighet
är samma sak
och att din sanning inte
ens behöver vara din
jag förstod att kunskap
är ett maktspel
precis som kärlek
och att ingen av oss egentligen
ska nånstans
vi ska bara försöka
måla oss en tavla
och hitta några primtal
kanske ta ett snedsteg,
som konstnären ju sa,
ett snedsteg eller två
och plötsligt inser jag
varför folk egentligen
dekar ner sig medvetet
det är nog enda sättet
att verkligen förändras
i nån annans ögon
det visste jag redan på gymnasiet
men allt sånt kvittar nu,
vet du Robertsson,
för nu står vi ju här
i ett konstgalleri
nånstans i småstadssverige
med matematikpoäng i ryggan
och dricker fredagskaffe
med samma frisyr
och pratar primtal
du passar fortfarande
i de där glasögonen
jag blir mera lik mig själv
när jag har skinnpaj
vi känner en konstnär nu,
vet du Robertsson
men inte fan har vi
förändrats nåt utöver det