Orden klirrar
som glas mot glas
i ett rum där ingen längre lyssnar

De vill ringa in
teckna en karta över det som inte kan mätas
rita linjer runt himlen
som om himlen kunde begränsas

Men när sorlet tystnar
och rösten drar sig tillbaka från sitt eget eko
öppnar sig en djupare stillhet

Därifrån talar något
som inte har tungans tyngd
eller strupens darrningar
utan brunnens mörka klarhet

En viskning utan ljud
ett ljus som inte kräver en låga
ett vetande som inte kan skrivas ner
men ändå bär världen

Där börjar kunskapen
inte i åsikten
utan i källan
som alltid varit där
och alltid varit tyst