O landet skiftar, gräset växer, månen dämpas,
Vinden blåser, statyer bryts ned, då slungan går;
Tills odjuret stirrar på de fallna minnesmärkena.
Då blir städer till säd, och solen lyser upp klippornas teater.
De mantelbeklädda vågorna, likt en tragisk kör, rör sig
Fortfarande i den långsamma dansen över havsgrottor,
Havsgravar, havsberg, sjunkna imperier;
Åska och vind håller sina ceremonier,
Regnet sin ritual; årstiderna i högtidlig passage
Utför sina obesudlade antika mysterier:
Betecknande att jorden förblir ändå jorden,
Tålmodigt efter att ha lidit vår hårda historia,
Tyngden av våra tunga städer,
Såren av våra oupphörliga krig.