Jag tror de flesta människor har ett litet odjur i sig. En del av dem som tänker helt sjuka tankar. Råa, våldsamma, äckliga tankar. Vilda fantasier och rena galenskaper.

Oftast omedvetet förstås. De ligger liksom och skvalpar någonstans i bakhuvudet, tankarna, utan att påverka det dagliga livet alltför mycket. De märks kanske som tydligast när vi drömmer. Men vi är ju inte galna för att vi drömmer galna drömmar. Det är bara hjärnan som gör sin grej under tiden som vi själva vilar. Det finns en tydlig gräns mellan oss och odjuret, och så länge var och en befinner sig på rätt sida om gränsen så är allt frid och fröjd.

Men tänk dig att i stort sett allt som utgör ditt jag bestämmer sig för att ta semester någonstans långt borta, under en längre tid. Både dag och natt i flera veckor, månader. Att det enda som finns kvar av dig i din kropp under den tiden, är det där odjuret. Plötsligt är det den delen av dig som har kontroll över vad du gör och vad du säger. Det är psykos för mig. Som en lång, lång dröm. Förutom att när du vaknar har drömmen levt ut i verkligheten och fullkomligt raserat den.

Nu är det snart 7 år sedan jag vaknade ur drömmen och jag har fortfarande inte riktigt tagit ställning. Vem är jag? Var det jag som gjorde allt det där galna, sa alla de där konstiga sakerna? Kan svaret vara både ja och nej? Eller inget av dem?

På ett sätt måste det ju vara jag, för vem skulle det annars vara? Det var ju inte direkt så att en demon kom utifrån och tog över min kropp. Även om det är så det känns i efterhand. Å andra sidan var jag ju inte medveten, åtminstone inte på det sätt som vi är vana att vara medvetna när vi är vakna. Du vet, när man kan tänka. Väga för och emot. Planera, resonera. Minnas. Och utan mitt medvetande, är jag då verkligen jag?

Vissa säger kanske att man borde omfamna sitt odjur, acceptera alla aspekter av sitt jag för att kunna bli hel. Andra skulle kanske istället råda en att inte fästa sig vid det, att glömma och gå vidare. Själv pendlar jag mellan dessa två och kan för mitt liv inte bestämma mig. Jag kan inte omfamna det som förstörde så mycket för mig. Inte heller glömma det som tog mig dit där jag är idag.

Men en sak vet jag. Jag vill aldrig mer hamna i en situation där jag behöver ta semester från mig själv. Odjuret kan få härja fritt i mina drömmar, mina målningar. Det kan få traska runt i bakhuvudet och klä ut sig till ett infall, en galen tanke från ingenstans. Men aldrig mer vill jag vara så stressad och kaotisk att det känner sig manat att ta över kontrollen.

Jag vill vara den som lever mitt liv. Vill äga alla mina minuter och sekunder. Hur smärtsamma och outhärdliga de än må kännas.