Steg ett.

Leta fram ett blankt papper. Skriv en valfri mening på det med en blyertspenna. Det kan vara vad som helst. Det första som poppar upp i ditt huvud. Jag valde ”Det är nästan som att inte finnas alls”, eftersom det är så jag känner när jag får flow i det jag skapar. Jag vet att meningen kan ha negativa konnotationer. Det kan föra tankarna till att bli förbisedd, ignorerad av andra människor. Men för mig handlar det inte om andra människor, utan om ett subjektivt medvetandetillstånd, som är väldigt behagligt att vara i.

Steg två.

Ta en fineliner eller kulspetspenna och ringa in bokstävernas former. Sudda ut blyertsstrecken. Dra sedan linjer runt dem du nyss gjort. Fortsätt att dra linjer runt bokstäverna, låt dem växa utåt tills de når papperets kanter. That’s it, egentligen. Om du vill kan du sluta läsa nu och sätta igång. De resterande punkterna är mest bara fluff, om jag ska vara ärlig. Men vill du läsa är du välkommen.

Steg tre.

Ganska snart kommer du inse hur orimligt lång tid det kommer ta att fylla hela papperet. Detta kan vara väldigt nedslående och i värsta fall få dig att ge upp innan du ens känt ett uns av den positiva effekten som denna övning kan ha på ditt sinne. Men försök att styra undan tankarna från det färdiga resultatet, och fokusera istället på skapandet här och nu. Hur känns pennan mot din hand, mot papperet? Kan du höra raspandet, se bläcket torka?

Steg fyra.

Då och då kommer du att stanna upp, titta på det du gjort och kritisera det. Tänka att du ökat eller minskat avståndet mellan linjerna istället för att hålla dig till ett och samma. Att själva linjerna är ojämna, att skarven syns mellan där du börjat och slutat. Ignorera dessa tankar. Låt dig själv för en gångs skull göra något fritt från prestation, fritt från förväntningar. Bara fyll papperet med linjer, inifrån och ut. Bara tillåt dig själv att umgås med dig själv.

Steg fem.

I början kommer du att läsa meningen du skrivit i ditt huvud långsamt medan du följer bokstäverna med pennan. Men i takt med att de flyter ihop och växer sig större kommer du att sluta se ord och bara se former. De kommer att påminna om ett landskap, eller en berättelse. Kullar och dalar kommer att bli bekanta för dig, och det kommer att vara som att vandra samma stig, höra samma historia, om och om igen. Detta kommer att lugna ditt sinne, och dina tankar kommer att vandra friare än innan. Du fäster dig inte vid dem på samma sätt som du brukar. De engagerar dig inte eftersom du har ditt fokus på papperet, inte i huvudet.

Steg sex.

När nu dina tankar vandrar fritt, kan du roa dig med att lyssna på dem lite sådär i bakgrunden. Lite som att lyssna på radio. Se vad din hjärna kan komma upp med för tokiga saker. Jag själv började tänka på parallella verkligheter, som ett exempel. Alla liv jag hade kunnat leva istället för detta. Vad hade jag gjort i just denna stund om jag fötts under helt andra förutsättningar? På ett adelsgods i en rik familj? Eller fattig i ett land i krig? Förmodligen inte detta. Och då var det som om något sköljde över mig, och jag fylldes av tacksamhet över att få vara just jag, just här, just nu. Med min penna och mitt papper och mina linjer. För det är nästan som att inte finnas alls, samtidigt som det är allt som finns.