Jag låg i badet och tittade på mina tår som stack upp ur vattnet. De speglade sig i ytan så att de såg ut som skrynkliga, knubbiga maskar med ett platt huvud i varje ände. Varje gång jag andades gick som en våg över vattenytan och fick maskarna att taktfast växa och krympa. Det såg helt sjukt ut. Jag lyssnade på Enya under tiden, och tänkte på en googolplex.

Tänkte mig att jag tog en atom och skrev en liten etta på den. Sedan tog jag en till atom, skrev en liten nolla på den och satte den intill ettan. Sedan fortsatte jag att skriva nollor på fler atomer och radade upp dem efter varandra. Till slut hade jag tagit alla atomer i hela universum. Det fanns inte fler. Ändå hade jag inte lyckats skriva ut hela talet. Alla atomer i universum räckte inte ens till att beskriva hur stor en googolplex är.

Ändå kunde jag tänka på den. Leka med den i fantasin. Det fanns ingenting som hindrade mig. Ingen sa stopp. Jag kunde till och med byta ut sista nollan mot en etta. Då blev den ännu lite större.

Efter det stoppade jag huvudet under vattenytan så att håret flöt ut från huvudet. Enyas röst blev till ett diffust, dämpat hummande, medan jag stack in fingrarna mellan de svävande hårslingorna och kände på kraniet. Kliade och klämde på det. Försökte massera den lilla klumpen där inuti. Den som nyss gått på äventyr och sprängt sig större än universum.

När jag somnade den natten drömde jag om en hund. Den hade en golden retrievers ansikte när den var lugn, men så fort det hände något som fångade dess uppmärksamhet, något som gjorde den glad eller spänd, förvreds ansiktet till något helt annat. Nosen blev trubbig, ögonen växte, mungiporna vandrade uppåt i ett brett grin så att alla tänderna syntes. Den liknade mer en konstig demon än en hund. Men jag tyckte den var så, så söt.