Det är väldigt viktigt att den tid jag lägger på att läsa är väl spenderad tid. Eftersom jag lägger så väldigt mycket tid på det. I princip all fritid går åt till läsandet. Jag följer inga TV-serier, går aldrig på krogen, utövar ingen sport, reser ingenstans. Kort sagt har jag offrat allt för läsandet, och det som jag hade kunnat göra istället, väljer jag att inte göra.

Inte för att jag inte kan eller vill. Jag har inga förhinder i form av hälsoproblem, sociala svårigheter eller liknande. Och nog hade det varit både trevligt och mysigt att till exempel ta en öl med vänner och spela ett spel efter ett hårt träningspass och en hemlagad middag.

Men nu råkar det vara så att jag har utrustats med en viss talang för läsning. Jag ägnar mig ogärna åt skryt, så när jag nu skriver att jag faktiskt är en exceptionellt välbegåvad läsare, är det inte utan att jag blir lite generad. Men det måste ändå sägas, därför att det är sant. Om läsning vore stavhopp, vore jag Armand Duplantis. Om läsning vore förmögenhet, vore jag Elon Musk. Och så vidare, du förstår vart jag vill komma.

Mitt läsande är inget slentrianmässigt svullande av information utan annat syfte än att mata ett tomt sinne. Det är en slipad kniv, ett precisionsverktyg som skiljer bra från dåligt, högt från lågt. Jag kan läsa, och det har jag alltid kunnat. Det är en gåva som förunnats mig, och vem är jag då att slösa bort denna gåva genom att ägna mig åt annat?

Du förstår, det är inte ett egennyttigt val. Det är snarare en uppoffring. Vilket för mig tillbaka till mina inledande ord; vikten av väl spenderad tid. För då jag gör denna uppoffring, anser jag mig inte kräva mycket i gengäld när jag förväntar mig en viss kvalitet i de texter jag läser. Det torde inte vara en alltför gnällig önskan att få slippa läsa texter som varken utmanar, stimulerar eller utvecklar detta mitt högst raffinerade sinne för läsning.

Om vi tillåter oss att jämföra med Duplantis igen, så vore det som att lägga ribban på tre meter och förvänta sig att han skulle känna samma entusiasm som inför ett världsrekordförsök. Tänk dig vidare att han för varje världsrekordförsök vore tvingad att göra hundratals sådana tremetershopp. Det skulle vi aldrig kräva av honom.

Ändå är det exakt detta jag måste stå ut med. Text efter text plöjer jag igenom utan minsta lilla sting av tillfredsställelse, därtill tvingad till följd av min stora begåvning i kombination med andras brist på den. Det är, för att använda så kallat klarspråk, rent förjävligt.

Det har faktiskt gått så långt att det har påverkat min hälsa. Jag sover inte på nätterna. Mina tänder har tagit stryk av allt gnisslande. Min nackmuskulatur är så illa spänd att jag har måst uppsöka fysioterapeut. Helt ärligt vet jag inte hur länge till jag mäktar med detta.

Den text jag nu skriver är alltså sprungen ur desperation. Den är mitt sista hopp om ett drägligt liv. Jag riktar mig direkt till dig som hyser en vilja att uttrycka dig kreativt i skrift, i vilken form det vara månde. Jag riktar mig till dig med en enkel vädjan: Tänk dig för.

Folk brukar säga att man inte ska lyssna på sin inre kritiker, men jag skulle vilja säga tvärtom. Lyssna riktigt ordentligt. Kritikern är där av en anledning. Oroar du dig för att din text är banal, svulstig, osammanhängande, intetsägande, ytlig, barnslig, torr, vulgär eller språkligt undermålig? Då är den förmodligen det.

Känner du en lust att måla dina tankar och känslor i ord, en lust så stark att den bubblar och fräser i dig dag som natt? Det innebär inte per automatik att det är vad du borde göra. Besinna dig för guds skull, och tänk på mig som faller offer för detta i grunden rent själviska begär. Jag står som läsare helt försvarslös mot dina ord, så snälla välj dem med största möjliga omsorg.

Jag vill att du ska gå genom en skärseld av självtvivel och prestationsångest innan du ens funderar på att publicera det du skrivit. Jag vill att du ska lida lika mycket som jag gör när jag läser en dålig text. Först då, när din ångest vuxit sig så stark att du tvingas ge upp och sluta skriva helt, först då kan rättvisa skipas och jag kan äntligen få sinnesro.