”Just reach out and touch the love”, sa hon.

Hon bar guldglittrande kläder, likadana som dem jag sett på youtube innan jag somnade. Utsvängda byxor, lös tunika, kilklackskor. Det rödblonda håret som en otämjd gloria runt det svettiga, leende ansiktet.

”Just touch it”, och jag sträckte mig utåt, mot mörkret bakom strålkastarnas bländande sken.

Jag kunde knappt urskilja deras konturer, men jag hörde dem. Ljudvågorna från tusentals jublande människor slog emot min handflata som en vägg. Den var fysisk, denna typ av kärlek. Den gick att ta på, det var inte bara något hon sa.

Hon skrattade och nickade, måste ha förstått att jag förstod. Att allt det sorgliga hade försvunnit. Överdosen, sångerna som aldrig blev sjungna, allt det där. Det hade aldrig funnits. För det är bara detta som finns nu. Kärleken som går att ta på.

Det är precis som jag hört henne säga förut:

”You’ve got one day, man. You may cry about the other 364 days, but then you’re gonna lose today. And you ain’t got 364 days, you’ve got today.”