Krig är galenskapens epicentrum, den punkt där allt mänskligt förnuft brister och där tankens gränser förskjuts in i det absurda. I kriget samlas människans oförmåga att samexistera, destillerad till en destruktiv kraft som varken lyssnar till hjärtats röster eller till förnuftets försök till motargument. Det blir en ordning som förkläder sig till logik, men vars innersta väsen är meningslöshet.

Här, i epicentret, upphör individen att vara en människa och blir istället en funktion. Kroppen reduceras till ett sorts redskap, känslorna förträngs, och det som borde vara unikt och heligt med varje liv blir en siffra i en rapport, ett namn på en lista, ett ansikte förlorat i mängden. Det är denna avhumanisering som gör kriget möjligt, och det är där dess verkliga vansinne ligger, i att vi kan betrakta varandra som utbytbara spelpjäser, som hinder snarare än som medmänniskor.

Kriget blottar den djupaste motsägelsen i vår natur. Vi är varelser som kan skapa skönhet, musik, poesi, språk för ömhet och gemenskap. Samtidigt är vi kapabla att förinta allt detta med samma händer. Kriget blir därför inte en kraft utifrån, något som drabbar oss likt en tsunami, en orkan eller jordbävning, utan en projektion av det vi bär inom oss, vår rädsla, vår hunger efter makt, vår oförmåga att förlåta, att förstå.

Att kalla ett krig för galenskapens epicentrum är därför att erkänna att det inte bara är en geografisk eller politisk händelse, utan ett totalt mentalt och existentiellt sammanbrott. Det är där meningens grundvalar kollapsar. Alla ideologier, alla löften, alla skäl som anförs för att rättfärdiga våldet blir till slut bara skuggor som försvinner bland ruinerna. Kvar finns endast skriken, sorgerna, och den ihåliga och ödesmättade tystnad som följer när kanonerna slutat tala.

Det mest oroande är dock inte att kriget kan uppstå, utan att det kan upprepas. Att mänskligheten så ofta återvänder till samma epicentrum, som om vi inte lärde oss av ekona från det förflutna. Denna cykliska rörelse är kanske den yttersta manifestationen av galenskapen, att vi kan se våra egna sår, men ändå fortsätta att riva upp dem, gång på gång, på gång.

Och så länge vi inte ser dessa sår, vårdar dem och låter de läka, kommer ett epicentrum alltid att finnas där, som en mörk punkt på världens karta och som en skugga, här i allas vårt gemensamma dårhus... Jorden!

Copyright © AndLou