Det finns en morgon jag bär inom mig, likt ett ljus som aldrig riktigt slocknar. En sommarmorgon så tidig att resten av världen, ännu inte visste att den vaknat. Luften var klar och så där ljummet fuktig, och daggen låg som små sanningar över gräset. Allt var stilla och tiden, den saktade på något sätt in.

Jag satt på verandan, och solen steg som en tanke ur tystnaden. Fåglarna fyllde luften med rörelser som om de visste något vi alla glömt, att naturen inte behöver förstås, bara upplevas. Ljuset rörde sig över kullarna, långsamt, nästan vördnadsfullt, som om det smekte varje strå, varje blad, varje skugga... till liv.

Det slog mig då hur sällsynt stillheten egentligen är. I vardagens rörelse försvinner ofta det som är mest levande, tystnaden, rytmen av vindens andning, den där nästan omärkliga närvaron som bara uppstår när man inte desperat, försöker fånga den. Nej, den morgonen var jag varken på väg någonstans eller på flykt från något. Jag fanns bara där, i ett andetag, i total samklang med naturen.

I den stunden var tiden inte längre något som bara gick, utan något som vilade. Den rann inte bort, den fanns där, i varje andetag, i varje ljud av vinden som rörde ängen. Nej jag tänkte verkligen inte, jag mindes inte, jag var bara en del av morgonen, lika flyktig och lika evig.

Och kanske är det dit min längtan nu egentligen går, men inte till platsen, inte ens till sommaren, utan till den inre stillhet som ibland tillåter oss att höra världen andas. Den där känslan av att inget saknas, att livet, just där, i daggens spegel och fåglarnas sång, är fullständigt underbart... i sig självt.

Copyright © AndLou