Ramberget brinner återigen som brukligt varje höst.

Hösten har kommit till stan
och med den en vacker varelse.

Hon kom från ingenstans och har
annekterat mitt hjärta fullständigt.

Hon har bosatt sig där.

Jag som hade slutat tro på att varelsen överhuvudtaget existerade.

Hon väckte mig ifrån min permafrost.

Istidskänslorna har tinat.

Jag som hade tänkt att ge upp och bli skogsmunk.

Hålla händerna på täcket,
och inte tänka på kvinnor.

Ge bort allt och bara ägna mig åt meditation.

Sova utan madrass och bara äta en gång om dagen.

Vandra mil utan skor.

Aldrig mer trösta mig med chokladglass.

Söka det utomordentliga den vägen.


Men nu skall vi åka ner till ett SPA hotell i Varberg.

Så jag avvaktar nog med munkgrejen.