Jag tittade ut igenom fönstret
efter att jag hörde dunsar i trädgården.

Då såg jag att det regnade ner livlösa änglar.
De föll ned överallt med otäcka dunsar i gräsmattan.

Dom var ett tiotal och jag förutsatte att dom alla vara döda,
med sina brutna vingar och blodiga särkar.

Jag sprang snabbt ut och upplevde ett veritabelt slagfält.

Vände på dem en efter en och försökte se om de andades.

Då upptäcker jag att en av dem överlevt det höga fallet.
Hon hade landat vid linden ut mot gatan.

Jag bar springande in och lade henne i soffan
och bedömde att hon under omständigheterna
inte var så illa skadad.

Jag bäddade ner henne under en filt
och tvättade varsamt av hennes ansikte med en fuktig trasa.

Och frågade henne vad som hade hänt?
För detta är ju ganska ovanligt att änglar faller ned från himmelen sade jag.

Hon sade med sprucken och gråtfärdig röst
när hon hade samlat sig och satt sig till rätta.

”Han där uppe puttade ner oss över kanten,
för han tyckte inte att vi vara fina nog
för att få vistas där uppe!”