Jag har siktat korpen
några gånger nu.

Han har suttit längst
uppe i det högsta trädet.

Med sin tjocka svarta näbb
har han bevakat mig.

Hans själlösa gestalt
blänker svart i diset.

Han väntar på mig.

Han har givit mig tecken
på att det är dags att ge sig av.

Jag har nog anat
att han skulle anlända.

Jag måste samla mig,
för jag vet inte om jag är rädd eller glad.

När jag vänder bort blicken för en sekund
är han borta.

Det slår mig att jag aldrig sett honom flyga i väg,
fastän han plötsligt har försvunnit flera gånger de sista veckorna.

Jag vill så gärna se luften under hans svarta vingarna,
jag vill så gärna se vart han tar vägen.

Han gäckar mig,
lockar mig.

Han vet att det är dags.

I natt drömde jag att det krafsade på fönstret,
jag vaknade med ett ryck,
och kikade ut genom persiennen,
och någonstans i det högsta trädet
avtecknade sig en dunkel svart gestalt
mot natthimlen.

Jag kunde inte somna mer,
och på morgonen var han borta igen.

Snart följer jag honom.

Och det är han så iskallt medveten om.

Korpen.