“Hej”
“Hej, jag skulle, eh, checka in här”
“ja just det. Hade du ett bokningsnummer?”
“Uhm, jag vet inte, Liv hashtag något?”
“Ingen fara, jag har hittat dig. Du har nummer hundrasjutton, tre fyrtiofem, sextiosju åtta. Nittioett - två?”
“Okej”
“Men grattis, du. Det ser bra ut. Bra nummer”
“Okej” Du ler, osäker. “Jag vet inte vad det betyder”
“Nej, vem gör det” skrattar hon i kassan “men det. Du får många chanser med det här numret. Det blir bra. För de flesta, blir det det, bra”
“Okej” du nickar bara, “jag hade lite idéer på vad jag ville göra”
“Kanon, det är det vi är här för. Kom ihåg bara, du har bara en bokning. Du hinner kanske inte göra allt, men du hinner göra mycket”
“Jag vet, jag vet”
“Bli inte stressad”
“Men jag ska skynda mig?”
“Ja lite så” hon skrattar igen. “Här är din bricka”
Du tar emot en kropp, den väger kanske fem kilo och ser - helt ärligt ganska ful ut. Hon i kassan ser din förvirring och fortsätter
“Tappa inte bort den där för, eh, vi har inga kopior förstår du”
Du lyfter upp den lilla köttklumpen mot henne “svår att tappa bort”
Hon skrattar till igen, men det är oro bakom hennes ögon
“Ja, man skulle kunna tro det, men du skulle se vilka vad vi får tillbaka ibland”
“Jag ska vara försiktig”
Hon streckar av något på någon lista och ser upp mot dig igen
“Du sa att du hade några idéer vad du ville göra?”
“Ja, eh. Mount everest vore coolt. Fem barn kanske. Miljardär?”
“Hmm, du är inte på miljardärprogrammet här, då måste du börja från början tror jag”
“Okej, är det svårt?”
“Vi tar det.. Vi tar det sen. Jag skriver upp dig på intresselistan”
“Jamen gör det”
Hon kikar bakom sig, tar fram en pärm, fylld med papper. Kikar igenom den. Ställer tillbaka den, hämtar den som är efter, kikar igenom den, vänder sig igen och hämtar en ny. Hon upprepar det här i två och ett halvt år tills hon hittar en tom rad. “Ah, där så. Nu är du med.”
“Bra, fingers crossed”
“Jamen typ så”
“Har du några andra tips för mig innan jag börjar?”
“Nej, alltså. Städerskan kommer, och då är det utcheckning”
“Okej, när kommer hon?”
“Det kan vi.. Vi kan inte riktigt säga det. Men hon kommer. Det är väl det enda vi vet”
“Är det inte ni som bestämmer över när?”
Receptionisten skrattar rakt ut åt det, “men herregud, nej. Det är bara hon som bestämmer.”
Receptionisten ska säga något mer men avbryts när hon fnittrar till igen av att hon tänker på hur dumt ditt förslag var, men hon stålsätter sig:
“Du får helt enkelt vänta på att hon kommer och knackar”
“Okej.”
“Det brukar dröja sisodär sjuttio-åttio år”
“Gott om tid för mount everest”
“Man kan tro det”

Receptionisten börjar spana bakom dig, kön har blivit rätt lång och du har ju redan din lilla kropp du ska ta hand om i handen
“Så inget annat jag ska tänka på?”
“Nej, jag tror inte det. Det finns minibar, men allt där är svindyrt”
“Vad finns det där då?”
“Jamen typ, elitidrottare - det kostar dina första sjutton år så vem har råd med det? Finns lite smått och gott som karriär, då snackar vi ett decennium kanske. Högskola, några år. En sjuk backpackingresa är nere på ett år. Kanske mest prisvärda är väl hund, kostar bara några veckor men näringsinnehållet är off the charts. Ja du får kika igenom och se vad du gillar”
“Inget är gratis?”
“Naej, allt kostar. Men soluppgångar är minuter. Promenader i skogen när det precis har regnat och jorden bultar, det är en halvtimme. Hålla hand med någon på fest. Det. Du ska ju ändå vara på festen liksom. Man får helt enkelt välja var spenderar”
“Soluppgångar låter fint”
“ja, du kommer se en del, inte så många som du vill kanske, men. Jag tror, tillräckligt”

Hon ser bakom dig igen och sen till dig. “Det börjar bli dags för nästa”
“ja. Jag förstår det.”
“Du är nervös” Hon är inte anklagande när hon säger det, utan förstående. Stilla
“Ja.”
“Det är alla. Men jag sa det i början. Det blir bra. För de flesta blir det bra. Alla får något. Det kommer vara värt det.”
Du ser ner på kroppen du har i handen, och sen tillbaka till henne
“Men han ser så himla liten ut. Hur ska han… hur ska han palla mount everest. Hur ska han palla att plugga. Jag fattar inte ens hur den här lilla ska kunna hålla hand med någon på en fest, just nu ser han bara.” Du ser ner på ansiktet, det är ett litet ansikte och det sover, drömmer om något som du inte förstår. Sparkar med ben som han aldrig använt “så himla skör ut”
Receptionisten ser på dig, och sen på kroppen i din hand
“Du klarar det. Det är det enda jag kan säga om alla som kommer igenom här. De gör vad de kan. Det blir inte alltid bra, det blir inte alltid som de förväntar sig, men de. De som inte ser hur sköra de är är de som faller först. Det kan jag säga”
Hon ser dig i ögonen igen.
“Fokusera på soluppgångarna och att hålla hand med någon framför mount everest och miljarderna, så blir det nog bra ska du se”
Du vill säga något mer, men hon flyttar sin blick till personen bakom dig och säger
“Nästa”