Är vi bara ett paradigmskifte
eller dödar vi själva poesin?
Fler har läst mina dikter här
än vad någonsin en inbunden
- i dubbel bemärkelse-
diktsamling på papper skulle läsas

Jag har själv aldrig försökt att bli "utgiven",
ni vet på nåder,
av någon som på sin höjd trycker
några hundra exemplar
när jag under en produktiv period
kan ha tvåtusen läsare i månaden

Men är vi poesins hopp
eller dess död
när man inte längre
rent bokstavligt
kan känna oss med sina händer?