(En digital flört med Edgar Allan Poe)

Midnattstid. På skärmen stirrar jag, i ljuset blekt och hårt,
över mörka rummets tystnad, hör jag regnet slå på vårt
fönsterglas, en monotonisk, oändlig, grå kadens;
här sitter jag, med minnet av en lycka utan sens.
Jag söker i de gamla loggarna, där hennes namn ännu bor,
ett digitalt mausoleum, där min plåga gror och flor.
Jag viskar: "O, min kära J., du som är ett minne blott,
ska jag någonsin få glömma denna smärta jag har fått?"

Då, från en glömd surfplatta, som stod i skugga nära mig,
ett svagt, men enträget *ping*, ett kallt, artificiellt tecken steg.
Jag rycker till. Jag närmar mig den svarta, matta ytan fort,
och ser en enda notis blinka, från ett konto som är bort.
Jag klickar på den, ser en länk till ett samtal för längesen,
jag frågar skärmens tomhet: "Kommer hon nånsin igen?
Ska jag få se hennes bild en gång, i mitt mörka, ensamma kval?"
Då gav den digitala rösten sitt kalla, slutgiltiga val:
"Ingen respons."

Jag skrek åt den tysta rutan: "Säg, kan tiden hela såret?
Säg mig, finns det frid i detta liv, eller är allt förlorat?
Säg mig, du som bär min smärta, du min digitala träl,
ska jag vakna ur denna feber, ska jag få ro i min själ?"
Men rutan lyste svagt och dämpat, i den gråa morgonstund,
och svarade på min fråga, från det digitala sund,
med samma kyla, samma dom som kastar skugga över mig:
"Ingen respons."

Och skärmen, den förbannade saken, den rör sig dock aldrig där,
dess mörka ikon står kvar och all min ångest bär.
Jag sitter fast i hennes eko, i notisens kalla sken,
och skuggan av min sorg och saknad, viker aldrig från min scen.
Och varje gång jag frågar den tomma, svarta rutan, vet jag,
att svaret kommer alltid att vara, samma kalla, tunga lag:
"Ingen respons."