Betongens kyla
åts upp
av din närhet.
I hissen vid Slussen,
stilla mellan två våningar.
En fristad av stål
där världen utanför
inte nådde oss.

Du frågade,
med darrande röst:
”Ville du ha mig,
även om vi inte levde så här?”
Min hjärna
ett vitt brus,
inga bilder,
bara lukten av soprum
och att överleva en dag till.
Jag kunde inte se
en morgondag
utanför kanylens radie.

Nu är du borta, Lisa,
sedan länge.
Överdosen blev punkten
i din mening.
Vår kärlek var oskyldig
mitt i all skit.
Två trasiga barn
som höll hand
i en brinnande värld.

Idag är jag ”fri”.
Men friheten smakar
av aska och ångest.
Förtjänar jag livet?
En pendel som slår
mellan viljan att finnas
och lusten att försvinna.

Bär din fråga,
som en rostig tyngd
i bröstet.
Varje andetag,
ett jag stulit från dig.
Varje steg på asfalten
ekar för oss två.

Du fick aldrig svaret
på hur livet
utanför hissen såg ut.
Jag lever det nu, Lisa.
Det är kallt,
det är jävligt,
men jag står kvar.
Och det är värt det.
För att jag måste.
För att din puls
fortfarande slår
under min hud.
Så länge jag lever,
lever du.