1991.
Tonårsnervositet.
En mikrovågsugn.
En potatis.
Ditt huvud i mitt knä.
ingen tanke på kanyler, galler eller brutna ryggar.
Bara mina fingrar i ditt hår.
Det var allt, det behövdes inget mer.

Helvetet.
Vi slukades av varsitt
svart hål.
Jag: Kriminalitet.
Ilska och våld.
Betongväggar.
Hemlöshet.
Du: Kräk som slet sönder din själ bit för bit.
Fler återfall, fall, fall, fall.
Samma kamp, olika adresser.

Du tvingades på flykt.
Skyddad identitet. Ungarna under armen.
Universitetet på dagarna, slit all annan tid.
Inga lån. Bara hunger och pannben.
Då knäcktes ryggen.
Läkarna tvivlade.
Du sa inget.
Du bara gick igen.

Några månader i frihet för mig.
Jag fick ett nummer.
"Min Ellie? MIN ELLIE!"
Nu ringer du om en tia till pizza.
Inget dalt. Inget gnäll.
Bara det där underbara leendet som jag älskar.
Vi säger "God natt" och saknar varandra.
Du studerar och jobbar.
Jag är stolt över dig.

De kräk som hävdade kärlek
blev nära på din död.
Ditt egna berg att bestiga.
Barn med behov.
En trasig ekonomi.
En rygg som minns.
Och ändå:
Du är ren.
Du är hel.
Du är glad.
Du är så fin.
...så himla fin.
Vuxet. Tryggt. Naket.

Efter 35 år av omvägar genom helvete,
hopplöshet och uppgivenhet
sa vi orden:
"Hjärtat, är vi redo nu?"

Äntligen blev jag din,
äntligen blev du min,
äntligen blev det vi.