Den världen
är inte större
än spetsen
på en kanyl.

Där inne
ryms allt.
Himlen,
helvetet,
nästa andetag.
Allt annat
är brus.
Allt annat
är dött.

Utanför står de.
De med hela liv.
De med rena händer.
De kastar ord
som om ord
vore medicin.

"Skärp dig."
"Välj livet."
"Låt bara bli."
De pratar
om vilja
som om det vore
en muskel
man kan träna
på ett gym.

De vet ingenting.

De ser inte
kriget.
De hör inte
skriken
under huden.
De fattar inte
att varje sekund
är en närstrid
med en skugga
som aldrig
ger upp.

Deras åsikter
är pappersflygplan
i en orkan.
De tror
att de förstår
för att de läst
en broschyr.

Men de har aldrig
stått där.
På kanten.
Där världen
smalnar av
till en punkt
av stål.

Vi kämpar
inte för att bli
en del av
deras fina ord.
Vi kämpar
för att pulsen
inte ska stanna
vid spetsen
av deras värld.

Inga filter.
Bara stål mot hud.
Bara kampen
för att få
nästa andetag
att räknas.