Förord:
Jag fann denna bland mina anteckningar från då jag spenderade tid i fängelse.

Den var tänkt till henne.

I breven jag skrev var hon min Nefretere. (Nefertari är rätta stavningen har jag lärt mig nu. Men jag skrev Nefretere och nu känns det fel med något annat.)

Annan bakgrund jag tänker kan vara av vikt - i brev skrev vi att vi ser samma sol, samma måne och samma stjärnor. Det fick oss att känna oss nära varandra just då.

Jag hann inte skicka den innan hon valde något annat.
Så, nu är den till er, eller till någon för er.

Tack.

---

Långt borta, över sanden,
stjärnors ljus är ditt namn.
Kärlekens väv växer nu.
Hjärtat vet, det slår så sant.
Finner själen ro i dig.
Du min skönhet är.
Du, min Nefretere.

Tidsfloden rinner nu stilla.
Mitt minne är rent som guld.
Kan ingen skugga nå oss.
Evigheten bor djupt i dig.
Jag bygger tempel i mitt bröst.
Ett arv av ömhet lever.
Min älskade, min Nefretere.

Djupa nätter, i dina ögon
bor lugnet i din famn.
Jag ser dig i soluppgång.
Hela världen stannar nu.
Ditt skratt, en hemlig sång.
Allt mitt ljus är du nu.
Du, min Nefretere.

Låt oss vandra, hand i hand,
genom öknarna, de tomma.
Vi delar varje andetag.
Vår kärlek är en oas.
Din nåd är mitt kungarike.
Du är mitt lugna hem.
Min självklarhet, min Nefretere.

Hela dagen tänker jag
på oss, och det liv vi byggt.
Vårt band är starkt och djupt.
Bortom tid och bortom nu.
Inga ord kan beskriva dig.
Bara känslan av att vara.
Du, min Nefretere.

Min röst viskar till vinden
om hur mycket du betyder.
Ett löfte, hållbart och sant.
Vår historia blir till myt.
Jag vakar över dig, alltid.
Min skatt, mitt heliga liv.
Min drottning, min Nefretere.

Fall allt ljus över dig.
Jag är din, för evigt nu.
Sanden bevarar dina spår.
Mitt hopp bor i ditt leende.
Kärleken är vårt sigill.
Hjärtat känner sin ro.
Du, min Nefretere.

---

Efterord:
Dessa rader föddes i en tid av väntan, bakom murar där friheten var begränsad till tankens och pennans räckvidd. Genom att ge henne namnet Nefretere skapades en fristad – en inre oas där sanden inte var ett hinder, utan en förbindelse.

Jag önskar att dikten är ett bevis på att kärleken kan bygga tempel där inget material till det finns, och att ett löfte om att se samma måne kan överbrygga långa avstånd. Trots att brevet aldrig nådde sin tilltänkta mottagare, lever hoppet och kärleken kvar i orden. Jag hoppas att de påminner oss om att även när världen stannar av, fortsätter hjärtat att skriva sin egen historia – en historia som till slut blir till myt, fri för alla att bära med sig.