Det började långt innan vi möttes.
Innan orden, innan breven,
innan cellens kalla betong lärde mig
hur tystnad låter när den trycker mot bröstkorgen
som om den väger mer än luft.

Jag bar hela mitt liv i lungorna.
Ett liv av avbrutna andetag,
av dörrar som slog igen innan jag hunnit fram,
av vuxna som aldrig förstod
att barn kan kvävas
utan att sluta andas.

När du kom
var det som om någon äntligen öppnade ett fönster
i ett rum som saknade syre.
Jag andades dig.
Enkel sanning.
Utan dig fanns bara mekanik,
ingen mening eller färg.

Vi gick igenom allt.
Inte “allt” som människor säger
när de menar bråk eller vardagsbekymmer,
utan det sortens allt
som kräver stål i själen
och murar runt hjärtat
för att ens överleva.

Nätterna där vi höll varandra uppe
som två trasiga lungor
som försökte dela samma luft.
Dagarna där vi trodde
att om bara en av oss fick ett andetag till,
skulle vi kanske klara oss båda.

Vi höll fast vid varandra
som överlevare håller fast
vid brädor efter ett skeppsbrott.
Inte för att vi var starka,
utan för att bröstkorgen annars
skulle ge vika.

Jag trodde att människor som överlevt tillsammans
inte kunde dras isär så lätt.
Att två hjärtan som lärt sig slå i samma takt
inte plötsligt kunde byta rytm
utan att någon dör.

Men tystnad är också en form av död.
En långsam sådan.
Den fyller kroppen som vatten,
tränger in under revbenen,
viskar: sluta kämpa, det är ändå för sent.
Man skriker, men ljudet når inte ens den egna huden.

Sedan kom orden.
De där korta, kalla, kirurgiska.
Inte dina mjuka som bar mig,
utan de som stänger luftstrupen
med ett knäpp.
“Lämna mig ifred.”

Så lätt.
Så obönhörligt.
Som ett sista andetag
som någon annan tar åt en.

Jag försökte fortsätta andas minnena av dig,
men de försvann som syre i ett vakuum.
Kvar fanns bara samma tomhet
som i barndomens fosterhemsrum,
där luften räckte för kroppen
men aldrig för själen.

Nu går jag genom åren
som genom ett nedbrunnet hus.
Ruiner som en gång var hem.
Stålbalkar som böjts av värme.
Askan som fastnar på händerna
hur mycket man än försöker tvätta bort den.

Och jag som trodde
att två människor som hållit varandra vid liv
inte kunde bli främlingar igen.
Att allt det vi andats tillsammans
skulle väga mer än tystnaden.

Men här står jag nu,
andas fortfarande
av ren reflex.
Hjärtat slår.
Lungorna lyder.
Men inget av det känns som liv.

Och jag undrar:
menar du att vi gick igenom
allt det där
för att bli fullkomligt främmande
för varandra?