Döden är ute på promenad, som han ju gör.
Han rör sig försiktigt, vill väl inte stöta in i nån
Det kan bli så obekvämt om han snubblar och
grabben på fem kommer i hans väg istället för
gubben på åttiotre. Stelt hela vägen tillbaka sen.

Han vill väl inte stöta in i gubben på åttiotre heller
men någon måste han ju ta, någon gång måste
det ju vara gubbens tur och är du åttiotre, ja, då
har döden redan låtit dig gå en handfull gånger
det du tänkt du skulle göra borde du hunnit med
Så tänker han, Döden, när han rör sig på stan

På ett gathörn sitter en flicka och när han passerar
så ser hon upp mot honom, ögon stora som karameller
“Hej vart är du på väg?” Hon är tyst en stund innan hon
fortsätter “du borde äta något, du ser hungrig ut” och
Döden vill ta hennes kind i hans hand men han kan
inte så han skakar bara på huvudet istället och svarar
“Jag blir inte hungrig” och flickan svarar “inte jag heller,
men mormor säger att man måste äta ändå,
äta bör man annars dör man säger hon”

Döden ser på flickan och flickan ser tillbaka.
“Du ska inte till mormor nu va?” Hon ser på döden,
och döden är först att se bort när han måste svara
att jo, det är dit han ska idag. Döden vill förklara
att hennes mormor finns med på hans lista, ett stopp
på hans promenad men flickan vill inte lyssna utan
försvinner iväg ner för gatan som döden precis gått
uppför och Döden får röra sig in i lägenheten hon
vakat utanför och han stänger dörren efter sig.

Tiden går sen, och nästa gång Döden stöter på
flickan är hon sjutton och hjärtekrossad och ensam
och hon ser honom, med samma karamellögon
och hon frågar vad fan är det han ska ta nu då
och han svarar inte, men hennes ögon går ner
till katten i hennes knä och hon kurar ner sitt ansikte
i pälsen där och förbannar honom när han sätter
sig bredvid de båda. Han vill förklara, igen,
att han inte gör det för att vara taskig, det är bara
hans roll i det här livet och han önskar hon kunde
förstå men hon hör inte för hon gråter så högt
och hennes tårar gör kattens päls alldeles kall
nu när inget innanför pälsen värmer honom mer.

Döden rör sig över bron en gång sen, den som
siktar över hela stan och han tänker att ingen är
där men vid toppen så stöter han på flickan igen
hon är vuxen nu, eller så vuxen en tjugofemåring
kan bli, och hon står på fel sida om staketet. hon
såg honom innan han såg henne och hon frågar
alldeles stilla om hon får följa med honom nu och
han står tyst där med henne en stund och svarar
att nej, det är inte hennes tid än. Den kommer, ska
hon se, men inte nu, inte än. “Du kan inte stoppa
mig från att följa efter dig” säger hon, och Döden
håller andan för han har inget bra svar men som tur
var så behöver han inte säga något innan hon kliver
tillbaka till rätt sida om staketet och döden låter henne
vara ett tag, låter nätterna välva om varandra en stund.

Nästa gång Döden ser henne är det på avstånd.
Hon håller någon i handen, någon glad, någon
snäll och döden vet att det är långt kvar tills de
träffas igen och det glädjer honom, han visslar
i natten när han fortsätter sin promenad framåt
genom stan, och hela den kvällen tar han bara
såna som inte stretar emot, såna som väntat på
honom. Tiden går, den gör ju alltid det och han
rör sig sen nerför en gata han kanske känner igen

Döden är osäker, han måste gått förbi den här
gatan förr, han känner igen den här lägenheten
han känner igen den här doften. Han går in och
flickans karamellögon är slutna där på sängen
Det är en säng för två, men hon är ensam kvar och
hon är gammal, kanske åttiotre år, kanske mer
gammal, äldre, äldst. Döden kollar sin lista och ser
att han kommit rätt, men det känns inte rätt, hennes
karamellögon är slutna, det känns som ett svek
han står över henne och hör henne viska något
“om jag drömmer så väck mig inte” kanske, så han
ser in, in i hennes huvud, in i hennes dröm och
där står hon med den där glada, snälla på nån strand
mitt i ingenstans och de skrattar, de lever, de gör allt
det de gjorde när döden var långt borta, och i natten
så ler hon, han ser hennes ansikte, det ler
och han ser ner på sin lista. Hennes namn
lyser där bredvid alla andras för inatt, och det
går inte att ta bort, inte ens han kan ta bort det
men han kan flytta det, han kan lägga henne
längst bak, han kan ge henne natten, hela natten,
han kan ge henne drömmen, hela drömmen, och
imorgon bitti kan han komma tillbaka. Han hoppas
hon har vaknat då, att hennes karamellögon är öppna
och hon ser när han kommer, han hoppas hon förlåter
honom för allt. Han hoppas att hon vill hålla hans
hand när de sen går vidare, när de sen går nerför
gatan från bort från lägenheten, att han har hennes
hand i sin när hon försvinner, han skulle vilja det,
Döden, att ha minnet av hennes hand och hennes
karamellögon kvar när han sen ensam måste
fortsätta på sin promenad genom stan