Jag stod kvar i utbrotten,
när orden förlamade.
Jag trodde på oss,
trodde på dig.
Jag stod kvar
även om du
gick din väg.

Valde att känna,
att hoppas,
att tro.
I korsdrag stod jag
och blundade -
jag stod kvar,
för det var mitt löfte.

Du bad mig lita,
så jag litade.
Du bad mig stanna,
och jag stod kvar.
Du försvann,
jag fanns kvar,
med olåst dörr
utan krav.

Det fanns aldrig
någon dom,
bara sorg.
Aldrig ilska,
bara sår.

Jag ville oss väl,
men gick sönder.

Det du bad om fick du.

Nu ekar tystnaden
mot mitt löfte
att stå kvar.