Tåget bort, med avgång 10:21 stod redan inne vid perrongen, som om det i sin väntan bar en hemlig visshet, om vad som skulle ske.

Han minns ännu hur avgångsskylten blinkade ovanför spår 1A på den lilla stationen, och hur den sista vagnen, den längst bort från alla röster och all rörelse, stod helt tom, som om den enbart väntade på just honom, på hans stilla och på något sätt, inre förvirrade kaos.

Tårarna de rann stilla nedför hans kinder, och det var som om varje droppe bar med sig ett stycke av det liv, han nu tvingades lämna.

Ja, för han lämnade nu inte bara känd mark, han lämnade också den plats där hans första stora kärlek hade slagit rot, brunnit, och kanske i det tysta, ändå till sist börjat att falna.

Men detta var ändå inte en flykt, nej inte riktigt, men inte heller ett helt frivilligt val, snarare ett stilla måste, som tiden självt nu lagt som en tyngd, på hans axlar.

När han vände sig om i dörren till vagnen, för att en sista gång möta allt han ändå fortfarande älskade, stod hon där. Ett litet, nästan urskuldande leende vilade på hennes läppar, och tårarna i hennes ögon, de speglade nu hans egna.

De visste inte just då, att detta ögonblick, och dessa tunga andetag mellan dem, skulle bli deras allra sista. Kanske är det så livet fungerar, att det är först i efterhand vi ser, vilka stunder som bar de allra tyngsta känslorna, och de mest definitiva ... avskeden.

Han mötte henne i en sista intensiv kyss, ja den kändes nästan som deras allra första, då när de fortfarande nästan varit barn. Han sa med lätt sprucken röst! -Jag älskar dig vännen, vi ses ju!

Tåget började rulla, långsamt, nästan tveksamt, ut från stationen och bort mot en framtid som ännu saknade både form och färg. Tvivlen kramade om hans hjärta som en kall hand, en påminnelse om att även nödvändiga steg, kan göra ofantligt ont.

Tågfönstret immade igen av hans andning, och världen utanför förvandlades till flyktiga och suddiga bilder, och just så snabbt kan ett helt liv plötsligt förändras.

Ja det var här, och vid denna tidpunkt, som hans liv nådde sitt allra första stora avslut. Och sådana avslut bär alltid något av det paradoxala i sig, de river ner, de sårar, men de formar också början på något nytt. De släcker lågor, men de lämnar också kvar en glöd, som ger oss möjligheten, att tända nya eldar.

För som de flesta avslut, bar också detta på en ny början, där i sitt innersta, och detta skulle ju också visa sig vara, både på gott … och på ont.

Copyright © AndLou