Vandraren har alltid ett steg kvar.
Han är sån som man.
Han är en rastlös karl.
Han har inget land.

Ingen plats kallar han hem.
Ingenstans planterar han säd.
Han bara går, och går igen.
En dag är han här.

Då öppnar vi vår dörr.
Då bjuds det på mat och dryck.
En gammal vän från förr,
vid vårt bord som av en ödesnyck.

Han berättar om sina resor.
Han talar om vart han varit.
Vi lyssnar på litet och stort,
om vad som var bra och farligt.

Lika snabbt som han packat upp
är han ut genom dörren vår.
Vi kommer nog att möta upp
även nästa vår.

Och lyssna på sagor från när och fjärran,
om patrask, fähundar och udda herrar.
Här, där vi kallar hemma,
i vår egna rallarlänga.