Min älskade gick.
Jag följde efter tätt.
Jag hoppades jag inte fick,
fick åter igen rätt.

"Vad ser jag där vid bäcken?
Är det en man med horn?
Det måste vara näcken.
Jag känner ju honom!"

Han spelar för livet
Spelar som besatt.
Och så sant som det är sagt.
Är hon plötsligt fast.

Hon går ner sig till knäna.
Lockad av hans kall.
Han är ändå inte nära
och vattnet är kallt.

Hon tar ett steg till.
Jag skriker ut:
"Akta dig för näcken!
Han är inte vad han ser ut!"

Men min älskade gick vidare.
Ner tills hon inte bottnade.
Hon simmade för livet.
Men näcken var borta.

Till slut tog strömmen tag.
Sköljde henne ner för bäcken.
Vips, vid ett annat vattentag.
Så satt där näcken.

Aldrig såg jag honom igen.
Men jag hör ännu låten.
Jag minns hur hon sjönk.
Aldrig blir jag förlåten.

EJE