Jag skådade med mitt inre öga
något så fantastiskt.
Här ska du få höra –
man kan tro att det är fantasi.

Min vän och jag
satt under fläkten en dag.
Då mindes jag henne som hon var:
ung, snabb, stark och klar.

Jag betraktade hennes ansikte,
och hon var plötsligt ung igen.
Hon var så vacker att jag tappade besinningen.
Hon var just som jag minns.

Plötsligt hände det.
Hon fick en fåra,
sedan några fler.
Jag såg årena.

Plötsligt var hon trettio, fyrtio, femtio, hundra!
Och jag började undra
om det jag såg bara fanns i mitt öga,
eller om hon hade åldrats – min sköna.

För även om hon inte längre var fager,
med rynkor och leverfläckar,
var hon just den här dagen
det vackraste jag kunde tänka.

För ett liv är vackert,
också på ålderns höst.
Och alla minns när de var fagra.
Det är sannerligen en tröst.

Plötsligt var synen borta,
och ur min dröm jag vakna.
Jag tänkte på hur åren
aldrig kommer tillbaka.

EJE