Det finns ett rum inuti, helt utan fönster,
där tiden står stilla, dit inget ljus kan nå.
En dvala växer i dess tysta mönster,
och varje andetag blir tyngre att få.

Det är ingen sorg, men en grå cementtyngd,
som lagts på axeln, utan form eller namn.
En tystnad som aldrig ger ro, bara längd,
och lyckans hamn ligger långt bortom hamn.

Jag reser mig upp, men står ändå kvar,
med fjättrade tankar i en sluten krets.
Jag ropar, men rösten blir bara ett svar
som faller tillbaka i bröstets tomma hets.

Jag har sökt en utgång, en frihetens dörr,
och kämpat mot muren, så tjock och kall.
Nu vet jag att rummet har funnits här förr,
och att jag själv är dess enda fall.

Så jag slutar slå, slutar bulta och slå,
och låter mitt öde få landa och gro.
Jag lär mig att andas, trots att jag måste gå
med denna cementtyngd — och ändå finna ro.