Din hand vilade på magen med fingertopparna dansades över den vita kanten på dina trosor. Det var inte bara ett oskyldigt fumlande, utan en medveten koreografi. Du tittade inte på mig, du stirrade in i mörkret framför dig, men jag kunde ändå känna hur allt ditt fokus var som ett vapen riktat rakt mot mig.

En utsträckt arm, en lätt böjning av ryggen - du visade inte bara, du låtsades utforska dig själv, bara för min skull. Jag kunde känna mitt eget blod dunka i tinningarna. Du sa inget. Du förde bara långsamt ditt knä åt sidan, och öppnade upp en helt ny värld mellan dina lår. Plötsligt föll din blick i min, stadig och utmanande, medan dina fingrar slutade dansa och började pressa istället- inte inåt, utan neråt.

En fast, bestämd kontakt genom det tunna tyget som fick ditt andetag att stocka sig. Det var en demonstration nu. En uppvisning av exakt hur långt du ville gå, och exakt hur lite du behövde mig för att komma dit. Jag förstod reglerna. Passivitet var mitt enda tillåtna drag. Att bevittna. Att brinna. Att vänta tills du behagade släppa in mig under den tunna, vita gränsen.