Jag firar inte midsommar. Inte egentligen. Men jag gillar att många andra gör det. Att det finns en kväll där förväntningarna är höga och den äckliga sillen är kall. Jag står på parkeringen och hör skratten från människorna. Någon spelar en gammal dansbandslåt. Någon annan sjunger med av glädje. Jag går ner i parken för att höra bättre. Sätter mig på en bänk. Ser hur solen vägrar gå ner. Den bara hänger där. Som om den också väntar på något. Kanske på att jag ska sluta vara rädd. För att vara ensam. För att vara glad. För att vara mitt i allt och ändå inte. Men jag är inte rädd. Jag är tacksam. Att folk fortfarande kan vara lyckliga tillsammans. Det är en gåva i sig.