Han lyfter sin blick mot stjärnorna, trots att himlens tunga gråa skyar, ligger som en sorgklädd mantel över natten och pressar världen till tystnad. Han, en ensam vandrare i mörkret, en stillsam drömmare som ännu försöker minnas vad hopp en gång kunde betyda, där innan tidens kalla fingrar långsamt nött ner de sköra kanter som bar på hans inre ljus.

Vindarna drar nu kalla över hans väg, som om själva natten också försökte pröva honom, och färden den blir allt mer osäker. Det är då han inser hur länge han burit denna ordlösa längtan efter ett mirakel, efter en gnista som kunde säga: ”Du hör hemma här.” Men djupt inom honom finns skador, små sår som urholkats av årens tyngd, som om hans själ blivit tunnare för varje steg han tagit.

Han frågar ofta sig själv, vilken väg han ska gå för att finna det mål, där hans drömmar slutligen får slå rot? Han saktar sina steg, nästan vördnadsfullt, som om stillheten själv kunde mildra den tysta tragedi som ständigt pulserar under hans hud. Han lyssnar efter något, kanske ett svar, kanske bara ett eko av den människa han en gång faktiskt var.

Han viskar för sig själv - Snälla någon säg mig, vad finns där bortom månen? Det är dit han nu desperat riktar sina frågor. För ridån sänker sig långsamt över hans värld, de skuggorna han försöker fly ifrån fortsätter ändå att vandra där, troget vid hans sida. Han söker inget annat än trygghet, ett hem, en ton av ro. Men det är bara rusets flyende tröst som ännu består, som ett tunt täcke över hans bottenlösa brunn.

Kanske är detta början på ett slut, eller slutet på en början, en tid där han allt oftare låter bli att bry sig om hur han egentligen mår. Höstnattens bleka skimmer ligger över honom när han försöker räkna samman summan av sina val. Där står han, en så sliten, tragisk vagabond som alltför länge saknat både riktning och ideal, en människa som burit sin egen tystnad som en alltför tung svart gloria.

Och när morgonljuset väl kommer, kanske han då redan upplösts i dess bleka sken. I spåren som då finns kvar efter honom hittar man inga svar, bara den stilla frågan som aldrig kunde tysta hans oro.

Ja vad fanns där, bortom månen, dit han gång på gång hade vänt sin blick. Ridån har nu fallit, men skuggorna består. Och kanske, bara kanske, fortsätter han söka där i det fördolda, efter det ljus som alltid tycktes finnas där, men alltid just bortom ... hans räckhåll.

Copyright © AndLou