Denna grotta har varit mitt hem.
Jag har bott här länge.
Tänkte inte på vad som skulle hända sen,
så jag höll mig inne.

Timmar blev till dagar,
dagar till år.
Jag såg ingen ljusning,
hur noga jag än såg.

Det tärde på min kropp.
Jag var nära död
när jag såg det
i ett sken från min glöd.

Jag eldade hårt
och grottan blev ljus.
Det började kasta skuggor,
jag började höra ljud.

Det var monster från en annan värld.
Jag såg dem tydligt där.
Deras skuggor på mina väggar,
deras röster som ekade.

Jag vågade mig inte fram.
Jag var stilla och tam.
Man kan likna mig vid ett lamm
vars öga inte är van.

Länge såg jag dem i skräck.
De höll mig vaken varje natt.
Jag stirrade på dess sätt,
tänkte att det var inte rätt.

Så jag vände.
In i grottan jag grävde.
Jag var livrädd,
jag ville hem.

Så en ljusning!
Där var himlen.
Jag grävde fortare —
jag skulle hem!

Bort från grottan och dess dårar.
Bort från monster med konstiga röster.
Bort från dem som skrattade och skråla
medan jag låg tröstlös i vånda.

När jag kom ut
märkte jag inte hur jag såg ut:
smal och mager, med ögon som tefat.
Tiden i grottan hade gjort mig vanskapt.

En man kom från skogen.
Jag ropade: ”Hjälp!”
Men han vände när han hörde orden
och sprang sin väg.

Jag förstod då att grottans skugga var jag.
Jag hade sett det som jag ser var dag.
Skuggan var inom mig,
och jag var rädd för mig själv.