Leran är kall.
Oformbar.
Den har ingen form.
Mina händer runt om.

Drejskivan startar.
Den är driven av pedaler.
En gammal Singer
som bara spinner och spinner.

Så börjar en form ta vid.
Mera vatten kan ge den liv.
Leran glider genom händer.
Det är så underverk händer.

Det som var formlöst
får nu form.
En liten skål,
lagom till smultron.

Eller en vas,
hög som ett hus,
att ha blommor i
och lysa upp nåns by.

Det är magi när vi skapar.
Vi blåser föremål till liv.
Och varje gång vi skapar
lämnar vi en bit av oss däri.

För någon att betrakta,
att äga som sitt eget,
att beundra
nu och för evigt...