Såg det inte,
såg det länge inte.
Såg det sedan.

Sa inget.
Sa länge inget,
tills ingenting fick sägas.

Gav fan i det,
gav länge fan i det,
tills inget kunde göras.

Gav upp om det,
gav upp om det för tidigt,
trots att allting kunde tänkas än...

Och jag var ingen,
var länge ingen,
när jag borde varit någon.

Jag borde sett det
trots att alla såg bort.

Jag borde sagt något,
trots att ingenting fick sägas.

Jag borde gjort något,
trots att inget fanns att göra.

Jag borde fortsatt
trots att alla sa att det var slut...

Men jag gör det nu, far,
sent omsider,

något litet,
något alldeles för litet
mot mörkret och barbariet,

men du vet, far,
att det aldrig har
behövts särskilt mycket:

jag lär min son att inte ljuga.

Jag väntar på våren.

Jag älskar vad jag kan.