Jag har varit
min canvas
och din
sämsta pensel,
blandat rött
med tårar
för att ge
ditt leende
rätt nyans.
Nu är jag
en vit duk,
blek,
genomskinlig.
Jag är trött
på att måla
bilden av oss
med mitt blod
som färg.

Väggarna
i mitt inre galleri
är täckta av
porträtt
av dig.
Av bilder
av oss,
på det
som aldrig
blev av.
Fukten
från mina
tårar
har trängt in
länge nu.
Tiden,
en välkommen tjuv.
Jag ser
hur målningarna
flagnar –
de där porträtten
jag målade
av dig.

Färgen var dyr.
Den kostade
mig min puls.
Jag låter
bilderna flagna,
jag har inget
blod
kvar att ge.

Tjuven bryter sig in
i mitt galleri
men tavlorna
är inte av intresse.
Han tar smärtan,
skammen,
och alla
obesvarade
frågor.
Släpar dem ut
i tunga säckar.
Sorgen får dröja,
den är verklig.
Jag ser honom,
observerar,
låter det ske.

Jag släcker ljuset i galleriet,
stänger dörren och låser utifrån.
Jag kommer besöka igen,
det som stals är inget
jag kommer förlustanmäla.