Det här är inte
vackra ord
på dyrt papper.
Det här är
ljudet av kängor
mot våt asfalt,
ekot av
en celldörr
som stängs
och blir låst.

Min puls
är takten
i en trasig maskin.
Den hackar,
hostar,
stannar upp,
och rusar
när minnet
av din röst
skär genom
rummet.

Jag skriver
inte för att
bli läst.
Jag skriver
för att inte
sluta andas.
Varje radbrytning
är ett försök
att få luft,
varje ord
ett stygn
i ett sår
som vägrar
läka.

Det här är
min verklighet.
Inga filter.
Ingen nåd.
Bara pulsen
som bultar
mot insidan
av en låst dörr.

Jag skriver
rårealistisk
pulspoesi.