De sa:
"Du blir aldrig äldre
än 30, så som du lever."

Jag såg det.
Ett löfte.
En stängd dörr.

Gränsen: skarp,
vacker,
snabb.
Ett perfekt slut.
En längtan.

Jag inredde därefter.
Tömde konton.
Lämnade brev.
Brände allt.
Tyst, i vetskap.

Trettio.

Dörren
öppnades.
Ingen kyla.
Inget mörker.
Bara...
en fortsättning.

Besviken.

Jag väntade.
Trettio-ett.
Trettio-två.
Hopplöshet.

Fyrtio.
Jag hade inget kvar
att bli av med.
Vad väntade livet på?

Minnet av löftet
blev ett sår.
Inte hoppet
som förråddes,
men
slutets
klarhet.

Femtio. Idag.

Väggarna vita.
Golvet kallt.
Jag har tid
som jag inte
bad om.

Känner mig lurad.
Inte på livet,
men på den
sanning
jag såg.

Löftet:
ett misstag,
en lögn,
en fördröjd död.

Tjugo år på övertid.
Jag står i ett rum
på lånad tid.
Står i ett rum
som borde varit
förseglat.

Jag har slutat
att hålla andan.
Väntar inte längre
vid dörren.

Jag vill
lära känna
denna främmande
gamla man,
som vägrar
att ge upp.

Jag lutar mig
mot de vita väggarna.
De håller.

Och nu -
jag är ändå
tacksam
att jag
ännu
lever.