Molnen skingrade sig.
Solen slog igenom.
Det var som om dess strålar
strålade från inom.

Jag lyfte från marken,
flera centimeter upp.
Det var en befrielse,
som om jag släckt min törst.

Jag hade inget att jaga,
bara stanna kvar i stunden.
Det var så ovant,
men alldeles underbart.

Så kom jag ner till marken,
och den var inte densamma.
Borta var den onda tanken.
Jag hade äntligen landat.

Solen sken från ovan,
och jag gick med lätta steg,
bort från det som varit
och in i evighet.