Nervositeten,
en knut
i mellangärdet.
Ett tryck
som påminner mig
om att jag
fortfarande
är vaken.

Jag har slutat
ducka
för min reflektion.
Jag står rak,
inte stelt.
Inte självgod.
Inget övermod.

Bara med en
rygg som lärt sig
att bära sin tyngd.

Blicken är neutral.
Mjuk vid kanterna.
En ödmjuk tro
på att väggarna
faktiskt håller.

Jag skyndar inte.
Jag låter
sekunderna
få sitt
eget
utrymme.

Jag är
försiktigt
stolt.

Just
nu
är
detta
mitt
nu.