Du har bytt
pensel.
Från mjuka
färger i brev
till en
becksvart
tjära.
Det räckte inte
att gå;
du var
tvungen att
riva
allt vi byggde
för att förklara
ditt nya
hus.

Jag ser dem,
de som ger
trösten du
törstade efter.
De som nickar.
De som ger dig
rätt i utbyte
mot din
smärta.
Lätt att komma
nära
där ett gemensamt
hat
värmer.
Ett
"vi"
fött ur ett
"han".

Du lånar
ord.
Deras termer
för ett liv
som var
vårt.
Plötsligt:
toxiskt.
Varje minne:
gaslighting.
Du förstorar
skuggorna
tills de täcker
solen.
För om du lät
en enda stråle
av tolv år
slippa fram,
skulle
skammen
bränna hål
i ditt nya
pansar.

Ju mer du
hittar på,
desto mer
måste du
tro.
Lögnen blir
din sanning.
Sanningen
skulle kräva ett
förlåt
du inte
orkar
bära.

Du håller
mig
på avstånd.
Sju månader
tystnad.
Ett pansar
mellan oss.
Inte av rädsla
för vem
jag
är.
Utan för vem
jag
minns att
du
var.

Du flyr inte
mig,
du flyr
blicken i
din
egen reflektion.
Den som vet
att varje
penseldrag tjära
döljer
din egen
skuld.

Och en
ny
för dig.
Han
som bara ska
se din
framsida.
Din flykt.
Han vet att
din penseln
en dag
kommer måla
honom lika svart
och klibbig
du avsåg
för mig.

Lyssna:
Jag hatar
inte
den du
är.
Jag avskyr
endast
det du
gjort.
Jag ser din nöd.
Hur du kapslat in
dig själv i
lögnernas
kalla
betong.
Fruktansvärt
att försöka
glömma
för att kunna
andas.

Jag accepterar.
Inte
för att det var
okej.
Utan för att jag är
färdig.

Jag går nu.
Sorgen följer,
men mina sulor
biter i
asfalten.

Behåll din tjära.

Behåll dina lögner.

Jag har mina ärr.
Och jag vet
precis
vem
jag
är.