Jag drömde om
betongväggar,
ansikten utan namn,
mitt i röran står
hon
med flammande hår,
fina gröna ögon,
skuggan av ett år
som aldrig slutade
blöda.
Sänder signaler
jag borde
blockerat,
mjuka, i ett
hårt
rum.

Hon snörar om
mina skor,
gör min gång
stadig,
som om hon
vill att jag ska
stå kvar
fastän hon
redan
valt en
annan
väg.

Hennes blick,
en kod
jag aldrig
lyckats tyda.
Samma gamla
tvetydighet,
som glappet
i en gammal
växelspak.
Som får motorn
att rusa eller
hacka till.
Vet aldrig
hennes avsikt,
bara hur
det är
när vi börjar
slira.

Utanför står
flyktbilen,
kall metall,
stulen så klart,
ett gammalt liv
som jag försökt
tvätta bort
under naglarna.
Hon vill dit jag ska,
sitta i sätet
bredvid,
men min hand
tvekar även då
hon saknas mig,
oerhört.
Hon sänker
sitt huvud i
sorg.
Mina ögon
tåras av
medkänsla.
Jag vill
inte,
men jag
behöver.
Jag vet hur man
tjuvkopplar en
framtid,
men jag vet inte om
hon
får plats i den.

Jag håller i en
polygrip.
Känner kuggarna,
mekaniken,
det räfflade stålet.
Förklarar hur den
fungerar,
hur man nyper åt
utan att krossa,
hur man anpassar
greppet efter
storleken på trycket.

Jag vaknar i
sorg.

Smärtan i att
hålla kvar.
Sorgen i att
släppa taget.